Plockepinnvåningar

I morse när jag kom till skolan hade jag ett mål. Jag började med våningsplanen i huset i lördags, och jag ville väldigt gärna bli klar med dem idag. Utsikterna var inte jättegoda, dock. Allt jag gör i trä tar extremt lång tid, och jag förväntade mig att allt skulle strula, eftersom jag börjar känna att tiden är knapp. Det jag gjorde i lördags var att såga upp tre av de sidor som satt i byråns lådor, och göra två våningsplansramar efter en mall av rummets form, och sågar ut två våningsplan av den plywood som fanns i lådbottnarna. Jag hann skruva fast en ram i en skiva, ooch sedan var jag tvungen att sticka hem till tvättiden. Det andra fyrkantiga våningsplanet blev kvar, men det hade i alla fall en form:

Så när jag kom i morse kändes det lite tröstlöst:

De fyrkantiga våningsplanen var dock en barnlek i jämförelse med den kringelikrokiga formen på det andra våningsplanet. Dagen gick åt att såga vinklar (efter att ha bråkat med skolans gersåg, hittade jag världens minsta såglåda med tillhörande ryggsåg på lokala trähandeln, tyvärr ingen bild på det idag) och att glo på den lilla bubblan i vattenpasset föt att allt skulle hamna på rätt ställen. Tyvärr gick det inte hela vägen. Lagom till att jag började se ljuset i plockepinntunneln (ja, för många småbitar har det blivit idag) och jag skulle få packa ihop och åka hem, gick det åt fanders. Sista skruven sket sig. Efter att ha kämpat som en tok för att ens lyckas skruva i den (kanske just därför) plockade jag bort alla hundrafemtioelva tvingarna som höll ihop det hela, och inser att det är hur snett som helst. Synligt snett. På grund av min kamp hade inte skruven någon stjärna längre.

Jag fick ta till det gamla hojmekartricket och fila ett spår i skruvskallen för att komma åt med en mejsel, och till slut kom den ut och kunde ersättas av en ny på rätt ställe, och slutligen blev det rakt, och jag fick åka hem. Hurra!